Danmark Grand National
2:a Nina Hokkanen 4v. 4:09:20.528. 3:a Maria Ivarsson 3v. 3:22:37.593. 1:a Jag 5v. 3:55:03.465.
Med min MB Vito åkte jag och mina föräldrar iväg på lördag morgon över Danmarks öar fram till Viborg på Jylland. Vi kom fram vid halv fem tiden. Jag har aldrig kört den här tävlingen förut och blev överraskad av hur många svenskar där var på tävlingsplatsen.
Man fick ingen information om tävlingen vid anmälan så jag och pappa fick fråga oss runt bland svenskar och danskar om vad som gällde. Självklart blev det olika svar varenda gång. Men vi kom fram till att det var tillåtet att köra i depån men man skulle tanka med avstängd hoj. Starten skulle vi delas in i tre fållor där de som stod i den första skulle få köra ut och välja plats vid startlinjen först och sedan fålla två och sen den tredje fållan som jag stod i. Alla startar samtidigt och när första man kommit sina 6 varv som brukade ta 3 h så går alla andra i mål. Vi fick höra att tjejerna brukar komma runt 4 varv på den tiden så jag ställde in mig på det.
Vi bodde på ett jättefint vandringshem som var ihop kopplat med en idrottsanläggning i Viborg. Det var ett slags internationellt manligt handbollslag som bodde där samtidigt. Kvällen gick åt till att räkna ut när jag skulle gå in och tanka och hur lång tid den 3.3 mil långa varvet skulle ta att köra mm. (Lite tråkigt var det att vi hade blivigt lovade att vi skulle kunna åka tillbaka dit efter tävlingen och duscha men det var inte öppet och ingen där då så vi fick åka smutsiga hela vägen hem till Sverige.)
Med olika informationer så åkte vi ut till tävlingsplatsen vid halv åtta tiden med tron om att förarsammanträdet skulle äga rum vid åtta. Men det var vid nio tiden och starten skulle gå vid tio tiden. Så vi hade gott om tid att ställa ut hojen i startfållan och bära upp grejerna till depån.
Folk kanske tror att bara för att man är skånsk och har närheten till Danmark så ska man förstå danska. Men så är inte fallet med mig i alla fall så vid förarsammanträdet var det riktigt bra att ha med pappa som tolk. Banan var utmärkt med gula fyrkantiga plastlappar som satt på en liten stålpinne på ”gashandtagets sida”. Om man inte hittade någon markering efter ett tag eller hade den på fel sida om sig så var man på fel väg. Så kan man sammanfatta banmarkeringen.
Starten gick inte alls som jag trott utan när de i den första fållan körde ut så körde killen bredvid mig igenom plastbandet vilket medföljde att alla körde fram. Utom jag som stod snällt kvar och väntade med glasögonen på styret och avstängd hoj. Så jag fick lite smått panik och hamnade i sista led. Såg inte startgubben alls vilket många andra inte heller gjorde för jag hörde många irriterande ord från både svenska och danska grabbar. Men starten gick efter någon minut och dammet kom direkt.
Hela första varvet rullade man runt i treans växel och såg inget förutom framförvarandes bakskärm och rygg. Jag försökte ta mig fram så gott jag kunde och det blev några vurpor vartenda varv. I samband med att det dammade så mycket och att banan var dåligt utmärkt fick man vända många gånger och tvärbromsa så att man fick motorstopp. Men banan var annars väldigt lättkörd och rolig. Man körde runt i traktorspår och på vägar. Underlaget var sand rakt i igenom. Jag har nog aldrig kört så länge på så höga växlar, använde nästan bara 3-5:ans växel. Det gick fort men det hade kunnat gå mycket fortare ifall man hade sluppit dammet. Antingen körde man ifatt någon och fick ligga i dammet eller så blev man omkörd. Jag släppte självmant av flera gånger för att få rejäla avstånd på de dammigaste partierna för att senare förhoppningsvis köra om på gräspartierna. Hellre det än att ligga i total dimma och oroa sig för att ramla hela tiden. Vilket jag ändå gjorde kändes det som och lika irriterande var det varenda gång när man reste upp hojen som man samtidigt blev omkörd av killar man kört om för länge sedan som inte körde på speciellt fort.
Jag gick in och tankade på andra varvet och fick reda på att jag ledde och att det var den danska tjejen som låg tvåa. Jag fick inte reda på hur mycket jag ledde med. När jag kom på mitt fjärde varv vinkade pappa in mig i depån igen och förvånad var jag eftersom jag hade räknat med målgång då. Pappa skrek snabbt att jag ledde så mycket så det var dumt att köra ut utan att tanka. Det blir alltså ett varv till tänkte jag och körde ut med tankarna att jag ledde stort och att det är cross EM i Tyskland nästa helg. Jag var så enormt trött på att bära upp min hoj så jag gjorde som de andra, tog det lugnt hela varvet igenom. Några vurpor till blev det för jag slappnade av alldeles för mycket. När jag kom upp vid målgång såg jag min mammas min och hörde hennes vrål, då förstod jag att jag hade vunnit.
När jag körde in bland bilarna var det några som kom och frågade mig hur det gått och hur många varv jag kört. När jag sa fem varv så såg det förvånade ut och sa ”det är bara att gratulera”. Jag kom då att tänka på att vi hade räknat med fyra varv och jag nu kört fem. Vi fick reda på senare att det var en stor eloge att en tjej kommit runt fem varv. Jag vet inte säkert med det verkar som om jag är den enda tjejen som gjort det. När resultaten kom upp såg jag att av sju startande tjejer var det bara tre som kom i mål och jag stod som klar segrare. Jag vann med ett helt varv och 15 min, min totala körtid var 3.55 h. Totalt av 220 startande var det 188 som kom i mål och jag kom på 84 plats. Jag är nöjd med min insats, även om det gick långsamt det sista varvet, och att ha vunnit ett grand national.
När man vurpar så mycket som jag gjorde i söndags är det självkart att det går sönder saker både på hojen och på en själv. Jag själv ökade på skadan på min fotled som besvärat mig de senaste veckorna och fick ett antal bränn- och skrubbsår på armarna. På hojen så vek sig kopplingen in under handtaget och det blev ett litet hål i kopplingskåpan, vid fotbromsen. Det är då tur att man har så snälla och bra sponsorer som min Autoexperten sponsor i Lund som hjälpte till att fixa fram ett fantastiskt aluminium spackel, tack Filip!
Nyhetsbrev 2 SM i Skene
Vi åkte upp tidigt till tävlingsplatsen för en gång skull låg det relativt nära. Fick en plats i Depån som var nära till allt. Jag kunde gå banan innan det blev mörkt och kunde gå och lägga mig i god tid.
Ut på träningen och banan var rolig. Men det är en banan som man hade behövt träna på innan. För hoppen var svåra att ta och med min otur vågar jag inte satsa på dem på själva tävlingsdagen. Synd att riskera något då.
Tidskvalet. Banan hade redan nu blivit stalpig och jag kände att fjädringen inte stämde. Jag låg på 10 plats när vi blev rödflaggade in till att vänta i bandepån. En tjej från Skåne hade vurpat i stalpen och knäckt ett revben. Vi fick vänta på att den nya ambulansen skulle komma. Vi stod mitt ute i solen och jag blev mer och mer dåsig. Men som tur var hittade vi Nicklas Månsson som har fixat mina fjädringar. Han ställde om fjädringen till mig som sen fungerade perfekt resten av helgen. När vi släpptes ut på tidskvalet igen fick jag inte det att stämma och ramlade ner bland tiderna. Men jag testade nya spår och körde in mig på fjädringen. Tidskvala är nog något jag måste börja träna på för snart så bli vi så många tjejer vid tävlingarna att alla ej kommer att få starta.
Heatet
Vi såg till att komma i god tid till väntzonen. En fålla där alla förare, viktigast med hojen, måste samlas senast 10 min. innan start. Men efter de stängt grinden kom det en rullandes med en hoj. Då öppnar personalen grinden och släpper in honom. Eftersom jag blev nekad start i Vissefjärda är det självklart att jag tände till. Jag frågade dem varför och fick som svart att det inte var så hårda på detta och att det var den klockan som gällde. Jag blir ännu argare eftersom det ska vara samma regler på alla SM. Tittar på klockan som är 1.30 min. över. En annan förälder har lagt märke till att det kommit in någon efter och går fram och pratar med dem och domaren. Men inget görs åt detta.
Jag fick en bra plats på grinden, ganska långt in på innern. Eftersom jag vet att alla trycks ut men det är samtidigt risk att man blir instängd. Jag fick en ganska bra start var med de 20 främsta men i första startkurvan är jag lite smart och saktar in lite extra för att gå på innern. Detta gör att jag kommer fram till de 5 främsta. Sen i nästa kurva är det någon framför mig som krånglar till det och 3 förare kommer förbi. Men jag låg nia och med några kamper framåt och bakåt gick jag i mål som 9:a. Chockad över den bra starten så kom jag inte igång med körningen. Irriterad över det som hände i väntsonen kan jag heller inte fokusera på körningen så det gick inte jättefort precis men skönt att veta att jag hör hemma bland Sveriges 10 bästa tjejer.
Nästa dag tar jag upp vad som hänt i väntsonen på förarmötet och får den dåliga förklaringen att klockan som de hade inte hade sekundvisare. Men eftersom det är vad den tiden som den klockan har som gäller så kan den ha vilken tid som helst och det är den som gäller. 1.30 minuter är inte sekundfel! Han kom klart för sent och föraren skulle inte fått köra, så är det bara! Men så klart med min otur så händer det något så är det jag som får ta konsekvenserna, händer det någon annan så blir det inga konsekvenser.
Till träningen så hade de vattnat på rejält så det var halt. Men min hoj vägrade starta så jag kom inte till start. Gasvajern hade hängt sig och hela motorn fyllts med bensin. Vi kickade för allt i världen men en av de andra föräldrarna sprang över startrakan till domaren för att klaga. Att ta ut mig gav ju deras dotter en bättre chans. Men att springa ute på banan under tävling är förbjuden men så klart så är det ju inga åtgärder mot detta. Men jag får inte lov att starta. När de andra har kommit ett varv får man inte fortsätta. Har ingen aning om den regeln ens finns. Ramlar man ute på banan kan man lätt stå och kicka ett varv men man får ändå fortsätta. Men med min otur så är det ju klart att jag inte får fortsätta.
Men trots att hojen strejkade så känner jag mig inte så ledsen över att jag missade det heatet för på kvällen spydde jag och det var början på flera dagar av kräksjukan.
11/7 Stångebroslaget
Stångebroslaget är en av tre deltävlingar i klassikern och samtidigt även en av de största enduro tävlingarna på året. I samarbete med JMS står FME för tävlingen vilket betyder att de behöver alla medlemmar i klubben till hjälp för att få ihop denna stora tävling. Så på torsdag morgon åkte jag och mina föräldrar upp till Prästtomta skjutfält som ligger nordöst om Borensberg. Jag och mamma fick jobba i serveringstältet och pappa fick åka runt och vattna banan i fyra dagar. Men det är kul att träffa ens klubbkompisar som man annars aldrig ser eftersom våran klubb sträcker sig över hela Sverige.
Man får sina startnummer och placeringar till start genom förra årets placeringar. Eftersom jag bröt tummen förra året så kunde jag inte ställa upp då så jag fick ett högt nummer i år (313). Detta gjorde att jag fick starta i andra starten och i andra led. När mina konkurrenter fick starta i första start i första led. Det var inte roligt att ha det i tankarna redan innan man startat.
Det var jättejobbigt för psyket att stå kvar när första starten gick. Jag fick slå på låren och skaka på huvudet för att inte bli alldeles galen av nervositet och vetskapen om att mina konkurrenter nu var flera minuter framför mig. Även ifall vi skulle få en exakt starttid var det inte så rättvist tyckte jag. Eftersom jag inte skulle kunna få någon möjlighet till att ha koll på mina konkurrenter och dra nytta av att se dem och hänga efter dem i starten. Samtidigt som att även om jag skulle lyckas att ta min start skulle jag ha 250 förare strax framför mig som bara låg i vägen och dammade upp banan för mig.
När starten gick för mig så startade inte de förare som var framför mig medan min underbara hoj startade direkt. Så jag kastade ut hojen till höger där det var ett glapp i första led framför. Jag knuffade nog undan grabben som var bredvid mig men det tänkte inte jag på då, jag ville fram! Efter tävlingen fick jag reda på att jag varit 11 man/kvinna i starten och det känns jätte roligt att det gick så bra. Jag tyckte det inte var så proppfullt som det brukar vara i varvloppsstarter. Jag körde med samma gäng killar innan vi kom ifatt första startled. Dammet var ett jätteproblem men eftersom jag kom så bra i starten så körde vi inte flera förare i bredd hela tiden utan i ett led där de flesta hade förståndet med sig och lugnade ner sig när dammet var som värst. Jag fick t.o.m. ont i lungorna p.g.a. att man andades damm hela tiden.
Men som sagt körde vi ikapp det första startledet ganska snabbt vilket var en av nackdelarna jag var förberedd redan innan start. De flesta var tjejer, tyckte jag, vilket var bra för psyket och gjorde så jag kände att jag kom in i matchen igen. Jag körde om och om förare hela tiden. Hörde faktiskt någon tjej heja på mig när jag körde om henne. Det är nog inte så mångas konkurrenter som gör det.
Tyvärr så började jag frysa på första varvet. Vilket jag nu efteråt har fått förklarat för mig är det första allvarliga tecknet på vätskebrist. Jag tänkte inte så mycket på det just då utan bara reagerade över det och tyckte att det var konstigt eftersom det nästan var 30? C varmt. Jag började tappa koncentrationen och körde ur banan vid ett tillfälle där jag tappade mycket tid. Några km innan varvning såg jag pappa för första gången och fick reda på att jag låg 3:a.
In på andra varvet märkte jag att svettdropparna inte hoppade in i ögonen när jag körde över stalp och sten, det var då jag märkte att jag hade slutat svettas. Nu började jag bli orolig för mig själv. Jag förstod att jag var tvungen att dricka men kroppen ville inte alls och jag fick tvinga mig själv att svälja. Jag stoppade in camelbak munstycket i munnen och det första vattnet som kom ut gjorde dammet i munnen till lera. Jag är ingen van enduroförare och hela proceduren med att släppa handtaget bland sten och stalp för att stoppa in en slang i munnen är inte så lätt för mig som det är för andra. Det tar ganska mycket koncentration och jag tappar flyt i körningen, det stör en hel del. Och nu när det blev en massa lera i munnen var jag tvungen att spotta ut och skölja munnen flera gånger innan vattnet nådde halsen. Efter några försök var jag tvungen att stanna för att dricka tillräckligt. Jag förstod att jag var illa ute och att få i mig vatten var största prioritet istället för att jaga placeringar. Det är bättre att komma i mål än att svimma av på banan.
Emelie Karlsson körde förbi uppe på stenhällarna och jag kunde inte alls hänga efter. Min kropp lydde inte alls min hjärna längre. Nu åkte jag bara runt. När jag såg min pappa igen så stod det en 4:a på skylten och jag var rädd för att siffrorna skulle stiga för jag var helt lam kändes det som.
På siste varvet blev det lite mindre folk i spåret igen och jag försökte kämpa på. Jag ville upp på pallen i år och blev arg på mig själv för att jag bara satt ner och åkte runt. Det var en konstig känsla som jag inte riktigt kan beskriva. Jag var inte trött som i konditionstrött det var bara det att kroppen inte lydde mig. Jag ville resa mig upp bland stenarna men det gick inte. Nu började jag också må illa och jag verkligen längtade efter målgång. Att bryta finns inte för mig, jag ska alltid i mål och har gjort det i alla tävlingar hitintills förutom de jag blivit utburen på bår från. Men jag sänkte målet från att vara på pallen till att bara ta mig i mål. Nästa gång jag såg pappa stod den en 5:a på skylten och det kändes hemskt, jag började att verkligen tvinga mig själv till att köra på. Ok tänkte jag, jag kanske inte kan stå men jag får gasa på ändå.
Tillslut blev det äntligen målgång, jag kan inte beskriva känslan av att köra i mål. Det kändes som jag kört i evighet. Jag ramlade av hojen och min pappa kom och tog den. Ett par andra funktionärer såg mig och förstod direkt var det var så de tvingade i mig druvsocker medan en annan hällde iskallt vatten innan för min tröja. Efter ett tag lufsade jag tillbaka till min bil och satte mig och helt plötsligt blev jag indragen till sjuksystrarna där jag fick det konstaterat att jag hade vätskebrist. De tvingade mig att ta en näve salt och skölja ner det med vatten, klädde av mig och undersökte mig. Det började genast kännas bättre, jag vaknade till men fick en ordentlig huvudvärk. Mådde dåligt resten av dagen och hade problem med att sova på kvällen.
Jag har lärt mig att man kan inte vätskeladda med bara vatten. Jag ska nu försöka få hjälp av någon ordentlig sportdryck tills nästa varvlopp. Jag vill vara med och fajtas uppe i toppen där jag hör hemma. För trots min vätskebrist blev jag 4:a i Damklassen.
Vill även passa på att tacka för vätskersättningstabletterna jag fick av en tjej som jag träffade i duscharna efter loppet. Tack så mycket!
3/6 Nyhetsbrev 1
Jag börjar med att be om ursäkt för detta försenade nyhetsbrev. Det har varit en tung start på säsongen för mig och allt som kan gå fel har gått fel. Det började med en regnig helg med där Murphys lag om ”allt som kan gå fel går fel” och mitt starka psyke kunde inte stå emot allt. Med ”tunga däck” tog jag mig igenom den mossiga skogen på RM starten i Skövde. Började min RM-serie med en besviken 5:e plats. Jag körde smart och slapp sitta fast men det gick långsamt.
Sen bar det iväg till Vissefjärda för två dagar av SM i motocross. Murphys lag fortsatte så bl.a. bussen gick sönder. Pappa lyckades göra en nödlösning, mitt i natten, så vi kom fram till tävlingsplatsen men fick stå utanför depån. Med ett stort suckande vaknade jag på morgonen och kände inte alls för att köra i regnet. Banan höll förvånansvärt bra men med mer strul han jag bara få ett någorlunda varv i tidskvalet. Men eftersom alla som hade anmält sig fick köra så var inte prioriteten att få ett bra varv utan att bara få lov att köra. Sen var det dags för första finalen men många mer av ”Murphys anledningar” gjorde att jag inte kom till start.
Måndag morgon var jag mer arg än deprimerad och kände att det var dags att ”visa vart skåpet ska stå”. Körde ut på träningen och testade nya spår och fick 20:e tid. Efter heatet visade sig Murphy igen där bl.a. mina bästa glasögon blev stulna och mer saker strulade.
Jag fick använda tiden inför nästa heat till att försöka koppla bort allt elände som hänt. Men det är lättare sagt än gjort. Visst, saker kan hända. Men att allt ska hända på samma gång, då det är svenskt Mästerskap kändes otroligt motigt!
Nu var det dags för heatet och jag kände mig mer nervös än vanligt. Starten gick någorlunda bra. Jag var bland de 20 första och körde upp mig mot 10 plats på första varvet när en dansk tjej ramlade så nära framför mig så jag inte han väja undan utan fick stopp och välte över henne. Istället för att försöka få loss oss, så satte hon igång att skrika och gorma på danska. Jag försöka nå henne och tala om att antingen får hon släppa sin hoj så jag kommer loss eller så får hon försöka putta bort mig. För nu satt vi båda fast och de andra förarna bara susade förbi. Slutligen puttade hon på mig men eftersom jag inte nådde ner ordentligt så satt jag och balanserade ett tag innan jag kunde lägga i växeln och komma iväg. Med tanken på att ligga på 40:e plats och det är bara de 20 första som får poäng. Så jag skulle behöva köra upp mig 20 placeringar på 10 min. Jag brukar alltid tända till vid sådana tillfällen, när andra förare förstör för mig, och att jaga är något av mina bättre egenskaper. Men denna dag kändes det inte alls kul. Med allt elände som hänt och alldeles för många förare på så kort tid tog knäcken på mig. Men jag körde på och försökte i alla fall. Fastnade bakom två tjejer som vinglade över hela banan och varenda gång jag skulle köra om så blev jag fullständigt nerstänkt att vatten från vattenpölarna som samlats på banan efter tre hela dygn av regn. Eftersom mina favorit glasögon blivit stulna körde jag med ett par helt nya glasögon och såg ingenting. Fast underlaget bestod av singelsten tog jag beslutet att ta av mig glasögonen för jag ville om de där två vingelpellarna. När jag gjorde det förlorade jag så klart kontakten med dem och fick jaga upp igen. När jag kom fatt dem var det bara 2 varv kvar och krampen i armarna kom. Nu fokuserade jag bara på att inte ramla utan att komma i mål. Jag var 8 placeringar ifrån poäng och motivationen hade jag ju tappat igår så det var bara att köra mot mål.
Efter mål fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna, vilket jag gjort sen vurpan, eftersom man inte kan se ordentligt när man gråter. Det enda jag ville var att åka hem och låtsas som om denna mardrömshelg inte hänt! Det var inte mycket som sades utan pappa lastade och jag duschade sen åkte vi hem.
Veckan användes till att försöka glömma helgen som varit och titta fram emot nästa helg då det var RM i Tibro. Vi åkte upp med min MB Vito och sov över på P4. Solen sken och det var väldigt varmt. Jag drack mycket men kunde inte hålla det i mig. Jag startade i tredje omgången. Man släpper iväg 2 förare var 30 sek. Jag drog ifrån min startkompanjon direkt och körde själv nästan hela tiden. Jag hade inga större misstag någonstans men det gick alldeles för långsamt. Jag kunde inte hålla koncentrationen uppe och körde ner i de värsta stalpen och jag ville bara kliva av hojen redan efter första varvet. Pappa var orolig att bensinen inte skulle räcka eftersom han såg mina varvtider drygas ut och folk sa att det var tungkört p.g.a. sanden. Så jag blev invinkad på andra varvet till tankning. Det ledde till att jag tappade 2 placeringar och slutade på en 6:e plats.
Som ni ser så är mitt liv inte alls roligt nu och jag har verkligen dragits för att skriva det här nyhetsbrevet för att aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle gå så här dåligt. Det är inte meningen att jag ska vänta så här länge och skriva om så många tävlingar på samma gång. Det är ingen som orkar läsa allt detta. Jag får tänka på det få positiva sakerna som att jag trots tummoperation i vinter kan jag ändå köra. Jag körde upp mig 12 placeringar på 10 min och det märks att jag tillhör poängplaceringarna i Sverige.
23/5 Hemsidan
För övrigt så regnar det mycket här nere i Skåne så det blir inte så mycket tränat. Vilket passar rätt bra nu eftersom jag håller på med sista tentan för terminen. Men imorgon ska jag ut och träna lite enduro med pappa.